wackra Anna med en blick, fom säkert marit förtrollande i hans ungdom, ty hang ögon woro äkta aristokratiska; men nu werkade denna blid widrigt på henne. Han hade dessutom dunkla, bruna ögon; men Åte hade de klaraste blå. Blå ögon hörde således till hennes ideal. Baronens till hälften sirliga, till Hälften oförslämda sätt mar en blandning af gammaldags löjtnanters och nutidens probenreutrace; modern märkte blott sirligheten, fom behagade henne, tt den påminde henne om hennes egen ungdom; dottern såg blott oförffämbdheten och harmades, ehuru tyft och sluten. — Au revoir, — fade kaptenen, — jag kommer snart tillbaka. Ni intresserar mig alla tre! Adieu, hedersbroder! Adieu, hennes nåd! Adieu, charmanta fröken! Derpå förswann han, och fru Ryning sade: — Jag tycker rätt mycket om honom, han har mycken favoir faire. Han hade kallat henne hennes nåd och hennes dotter fröken. — Jag tyckte att han war ganska obehaglig, — sade Anna. — Du har så dålig smal, stackars flicka; du har ide ännu lärt känna annat än sämre karlar, fram Handlare och andra Lundbergar. Det war ett djupt stygn i den stackars Annas hjerta. — Husch! — fade kaptenskan — hwad här är otrefligt och qwaft; jag begriper ide, huru wi ha funnat trifwas få länge i de här usla windskuporna. — Det första du gör, är att du går ut och skaffar of en stor, ljus och glad wåning nere i staden. Det är så hemskt att bo här som swalor i en taklist. Jag