Norrländska Korrespondenten – 27 december 1862, sida 3

Gamle vän! I min förtviflan vänder jag mig till er, tänk er, min ende son, arfvingen till min förmögenhet och mitt namn, har rymt med en ung flicka, en eländig grisett Orsaken tUIll detta steg är att jag vägrat att gifva honom mitt samtycke till hans giftermål med den usla varelsen Jag har anledning att tro det de begge flyktingarne styrt kosan till Berlin, försök att utspana om de verkligen äro der, spar hvarken penningar eller besvär, jag är färdig till hvarje offer, biott jag återfår min son och han svär att för alltid öfverge den sirn, i hvars nät han fallit. Till er står nu hela mitt hopp. Se här, de begge brottsliges photografier, kanske skola de underlätta era efterforskningar. Ministern började redan samma dag sina efterspaningar, men förgäfves, polisen till hvilken han först vände sig, kunde ej ge honom den ringaste upplysning om de begge flyktingarna, DÅ vände han sig till sin kammartjenare, en ung förslagen karl, visade honom photografierna och gaf honom i uppdra att besöka Berlins alla offentliga nöjen, för att se om han ej möjligtvis på något af dessa ställen kunde upptäcka originalen till de två porträtterna. Redan en veeka derefter inträdde kammartjenaren en morgon och förkunnade att han funnit de sökta personerna, de hade den föregående aftonen varit på Wallner-theatern — Och hvar bo de? — frågade ministern. — På Hotel de Peusse, Leipzigerstrasse 31. Du tog väl äfven reda på hvad de kalla sig? — Ja bevars, de kalla sig herr och fru Bonifacio och kommo för ungefär tre veckor sedan från Paris. Mera behöfde ministern icke veta, redan en half timma derefter höll hans vagn utanför det lilla obetydliga hatellet på Leipzigerstrasse. Värden visade honom straxt upp till herrskapet Bonifacio, men väl anländ till deras dörr var det endast med möda som han släpptes in, ty så fort damen gläntat på dörrn, och fått se herr de 7etängde hon den åter och försäkrade på dälig tyska att han säkert gick orätt. Men ministern lät naturligtvis icke nöja sig med detta svar, utan inträngde i det tarfliga rummet. Man fann här en ung man, hvars förvånande likhet med photografi-kortet genast öfvertygade honom om att han hade sin gamle väns son framför sig. Den unge mannen frågade stålt med hvilken rättighet en främmande inträngde i hans rum och bad häftigt ministern aflägsna sig. Men denne fattade hans hand och bad honom icke längre förställa sig, emedan det ej tjenade till något. — Jag vet hvem ni är — fortfor han —