Norrländska Korrespondenten – 24 december 1862, sida 3

Nu wet du ej af något ondt. Och i fröjd Skall stråla din blick, då du waknar. Se Julgranen står här, af namnam nedböjd. Hwar gren deraf swigtar och slaknar. Här hängde jag bepparkfake-häftar och lam Af foder, samt små karameller. Men wakna ej ännu. Tyst, tyst, tyst, dit fram På bordet jag Julgranen ställer. Dock sötsafer är ej få nyttiat. — Minsann! Jag derför små äpplen få röda Will hänga brerwid. Endast Herren dem kan Ge form. Som rin kind just de glöda. Och foderpulls-ftrutarna tar jag wisst ner, De kunde ju tandwärk dig gifva. Du lille — — ej tårögd jag gerna dig fer, Ej ledsen i qwäll tu får blifwa. Den här bilderbolen — den tyder jag just Skall falla i smaten. — Om riset På slutbladet också ej gör dig förtjust, Så warnar det dock på det wiset. Oh tuppen, som wärper så snällt åt de små Blott snälla de sjelfwa fig wisa! Här lägger jag allt under grenen, och få Får glad du betrakta och prisa. Men hwem har wäl skänkt det? Bewars! ej din mor. Nej, nej, Christusbarnet du tänker, Och glädes åt Granen, så skön och så stor, Som full af allt härligt här blänker. OM gläts åt den dag då Förlossaren blef förd, Lånat förr än Hans anda du fattar. O barn, af Hans nåd och min kärlek här störd, Hur barneligt af alär je tu skrattar. Beskydde dig Gud, då din moder ej mer Mot werlden dig mäktar att skyrda! Min älsklina, bur ljufligt i sömnen du ler! Du solskenct är i min hyrda.