Norrländska Korrespondenten – 20 december 1862, sida 2

Owänlighet. Man kan aldrig wisa sig nog god, der ene mot den andre; i dessa ord ligger en helig, behjertanswärd sanning. Ju innerligare ett hjerta älskar, ju fastare det smyger fig till ett annat hjerta, des sto lättare fan det såras. Den ringaste flägt af owänliahet, en skugga blott af owilja på ett älskadt ansigte kommer den älskande själen att darra, lif de fina afps löfwen för den lättaste sommarwind. Denna iakttagelse gäller ej endast finsträngade, känsliga finnen. Hjertan, fom modigt trotsa hatets och ondskans slag, och möta hånets och det bittra förtalets giftiga pilar med lugn wärdighet, blöda ur djupa sår, då ett hårdt ord träffar dem ifrån en älskad mun. Och detta är så naturligt. Pansarklädda träda wi upp emot werlden, att hålla stånd emot dess anfall och förswara oss emot dem; i fretfen af wåra kära lägga wi af of rufts