Norrländska Korrespondenten – 20 december 1862, sida 2

af storklockan i domkyrkotornet. Om man tänker sig det gamla skrynkliga ansigtet med sina brillor, sin kråknäsa och spetshaka inhysta i kuren af denna foftliga hufwudbonad, de många kragarne på kappan fladdrande fom dunen på en i blåswädret wandrande höna, samt ändtligen den swarta sammetspiraten med sitt breda, bågformiga silfwerlås danglande och ding lande på magen, få fan ej nekas att ju färringen såg mer än hwardaglig ut. Men war gumman en wandrande ruin från ett förgånget tidehwarf, få hade hon wanligtwis på fina promenader wid fin sida ett fullständigt exemplar af skönhetsgudinnan sjelf. Sedan något år hade denna flicka utgjort före: målet för mer än tusende gissningar, fanumanftällnins gar och förmodanden om hennes werkliga härkomst. Härom hade man sig blott så mycket bekant, att man ansåg henne stå i något forts förhållande till färrins pen. Och likwäl war saken helt enkelt följande. För 25 åe sedan, straxt efter det fabrikörn, färringeng salig man, laggt fig till ro, fom en höstqwäll en fat tig lappqwinna från Åsele wandrande med ett spädt barn på armen. På tillfrågan hwar fabrikör den och den bodde, swarades: i kyrkogården. Beftört efterfrår gade den unga qwinnan hang hustrus adress och man mijode henne till färringen. Lappqwinnan, fom war en aflägsen slägtinge till salig fabrikörn, hade nyss blifwit enka och nu begifwit sig i utblottadt tillständ från Åsele ned till staden i fråga, för att af fin, rike slägting, fom hon kände från hans besök på Afele marknad, begära hjelp för sig och sitt barn; men hon insjuknade här så häftigt, att ingen räddning syntes möjlig. Hon lät kalla presten. Det war wid denna bikt, som den wärdige prestmannen af lappqwinnan