Norrländska Korrespondenten – 20 december 1862, sida 2

ma om ifrågawarande original heter Paulina eller Pernilla, litsom det äfwen lärer wara honom litkgiltigt, antingen hon bakte eller stöpte ljus, antingen hon kokade knäck eller sålde wåfflor. Hon benämndes allmännast för färringen och gjorde i wissa fall skäl för denna titel, ty hon mar nära 70 år; skrynklig i ansigtet; utan en enda tand i munnen, oaktadt hon i flere är warit närmaste aranne till stadens skicklige dentist; utan hår på hjessan, oaktadt hårfrisören stod hos henne förbindelse för mycken mwänffap och wälmwilja och utan, med ett ord, alla de yttre kännetecken, fom antyda en menniska på fin lefnads middagshöjd. Men åter i wissa fall war hon karlarne lif; ty Hon skötte fin salig aubbes rö relse med lika stor, om ej större drift, än han; hon war snålare, fade man, än han, strängare i grund: satser än han, samt förenade med dessa egenskaper twenne andra, fom försatte alla menniskor i starkt twifwelsmål om hennes werkliga kön: hon kunde tiga, när hon ej behöfde tala — detta war den ena egenskapen; den andra war thesso lif: hon knnde bewara ett förtroende, utan att man bad henne derom. Re ran häruti låg originalet; ty — det komma wi ju öfwerens om, — för sådane egenskaper äro just icke va: merna i allmänhet kända. Men denna hennes ftarkaste afwikelse från fina medsystrars owanor och bör jelser låtsade dessa ej warseblifwa. De warseblefwo desto gruntligare och läto henne äfwen höra det, att hon, i fråga om toiletten, war oefterrättlia; ty få långt man kunde minnas tillbaka hade man aldrig fett henne på promenad elfer i kyrkan annorlunda, än klärd i en gammal, himmelsblå luggsliten flävesfap: pa, med många små kragar öfwer axlarna och med en hatt, a la rottarmadam, eu komplett efterbildning mm