Norrländska Korrespondenten – 17 december 1862, sida 2

Re ? s;V7ss7 — lingsmat, sedan han öppet förrådt fin smak. Ärterna efterföljdes af smörbakelser, och winbuteljen öppnades; winet, upprymde både gumman och gubben. Åte war förut tiliräckligt upprymd, och utan måns ga omswep framförde han trohjertadt till föräldrarna sin önskan att få Anna till maka, och bekände att han redan fått hennes ja; och då de lyssnade utan att swara, framställde han för vem fin oberoende, ehuru obetydliga ställning i samhället och bjöd dem att flytta hem till honom i skärgården. snbben log och swarade: jag wille något stort åt min dotter, hon är owanligt wacker och älskwärd, hon förtjenar att bli grefwinna; men ske Guds wilja, må hon hellre bli lycklig? Hwad säger du, min gumma? — Zag är mydet noga; de båda unga äro för litet bekanta, wi känna herr Lundberg ice det ringaste: jag tror wisst det bästa om honom; utseendet är så godt, men utseendet kan bedraga; jag föreslår derföre att wi tänka på saken; framdeles kunna wi ju lemna swar, Anna är blott ett barn. Åke war för wäl uppfostrad i wördnad för föräldramakten att inwända något mot modrens utslag, oaktadt fadrens benägenhet för honom; han fruktade icke att utsätta sig för ett års pröfning; hans rykte hade ingen fläck, och det war ju icke omöjligt, om han wisade sig trogen och öm både mot sin utwalda och hennes föräldrar, tiden kunde förkortas. Derföre sade han helt trygg: jag tackar herr kapten och fru faptenffan af hela mitt hjerta; försigtiaheten är en dygd; den moder som förstår att wara mån om sin dotters framtid i ett ögonblick som detta, har warit mon om henne förut, allt sedan hennes barndom. Jag hoppas bestå profwet, belöningen blir sedan få mycket ljufz ware och större.