Norrländska Korrespondenten – 17 december 1862, sida 2

— —— e herr Lundberg är, han kom ut för att hjelpa mig hugga ett wresigt wedträ. — Nå, jag säger, ingen är få hjelpsam fom Hr Lundberg, har du middagen snart färdig, Anna lilla? — Gå fort fom möjligt, mamma. — Nå, då skall jag duka, war få god och fig in i matfalen! När Åke och gumman inträdde i ven inre fam: maren waknade aubben, kry och munter: gumman börs jade att duka, och Åke satte fig bredwid gubben, fom fade: — Jag känner mig nu få raff, jag är den lycli gaste minnista på jorden, bara ide främporna angripa mig. Se, jag har den förträffligaste hustru, den Ypperligaste dotter, begge förena fig om att förljufma min ålderdom. Jag wille en gång något stort; men deri misslyckades jag. Gud ske lof jag blef lycklig i stället. Ändtligen war bordet dukadt, gästen och de begge gamla satte fig ned; Anna utdelade tallrikar och bjöd omkring med leende hlickar. Ate lände fig lika lyclig som Jupiter, — uppassad af den sköna Hebe: karotten med de stufwade abborrarne föreföll honom fom ams brofia. Sedan aborrarna woro förtärda och berömda, inbar Anna med högst allwarlig uppsyn en täckt skål. Fru Ryning mottog skålen, aflyfte locket och uttog et stort fast stycke. — Så stönt! utbrast Åke högt, fläst och ärter! Det är just nätt opp get bästa jag wet! I detsamma wexlade han med Anna en sådan blick, fom innebar löfte om långwaria huslig sällhet och trefnad. Om hon hade rädt honom en bufett med de wackraste blommar, ordnade efter blomsterspråtet, till en fullständig genlärlersförklaring, få ftulle vet ide få förtjusat den bederlige östgöten, fom att hon bjöd Honom hans alff