Norrländska Korrespondenten – 17 december 1862, sida 2

RPlända. (Stockholmsstycke af Nepomuk.) (Forts. fr. föreg. n:r.) — Jag är twungen att fe om pannan. Mam ma är få noga. — Jag skall icke störa, jag ber blott att höras. Han steg närmare till henne, medan hon lutade fig öfwer en panna och lyfte ett lock, för att fe huru det porlade; han hwiskade sagta: På balen i Upsala blef jag intagen, wid brunnen förtjust, och nu beundrar jag dig, wackra, modiga och hulda flicka. Jag älskar dig innerligt oh djupt, blif min maka! — Mina gamla föräldrar behöfwa mig, swarade Anna utan att se upp. — Jag skall draga försorg om dem, min boning är rymlig till hem äfwen för dem, och min lilla jord: lott och bet stora hafwet skola nog med Guds mälfig: nelse funna föra både of och dem till dödsdagar. Blända lyfte fitt wackra hufwud med en på en gång strålande och fuktig blid och fade: tad! tad! hjelp mig att wårda dem mil; det är ide få noga med mig! o Suft fom Åke wille fluta henne i fin famn och trycka henne till sitt hjerta, öppnades den yttre dörren, och fru Ryning inträdde med fin korg på armen. Åke drog fig tillbaka en fmula förlägen, och innan gumman hann uttala någon undran öfwer att finna fin gäst i köket, sade Anna: Tänk, mamma, få snäll