Norrländska Korrespondenten – 13 december 1862, sida 3

Anna Blända, och min dotter äfwen Anna Blända; derför kallar jag den förra Blända och den senare Anna. Men jag återkommer till hwad jag ämnade säga, wi stå alla tre i stor förbindelse hos herr Lunds berg, min söta, wi kunna icke wisa wår tacksamhet annorlunda än att bjuda wår gode hjelpare på en tarflig middag, eller hwad säger du? — Min föta gubbe, du har mycket rätt, jag vn skar ingenting hellre; men wi ha få litet att bjuda på i dag, jag är ide beredd, och jag är, fom du wet, mycket noga! — Det är bra, min föta, då får du också göra ditt bästa, jag will ha något stort i dag! Det är förs sta gången jag warit ute efter ett halft års lagarettålif, och få ha wi alla gjort betantskap med en men: niskowän! Jag will ha en fin middag, något riktigt stort, tre rätter och win! o — Jag för min del, fade den hederlige Ate, fom gladdes öfwer att få stanna qwar i närwaro af den förtjusande flickan, och föga brydde sig om maten, jag nöjer mig med fläsk och ärter, jag är östgöte jag, Gud ware lof! På ögonblicket förswann föremålet för hans för tjusning — i köket, der hon tillagade middagen; fru IJiyning git sjelf ut, för att föpa win och annat smått till den owanliga middagen; gubben fatt qwar i sin ländstol och kallskrattade en stund, till dess han fom nade godt. i Åte smög fig på tå till dörren, för att åtmins stone få höra ett ljud af den söta flickan. Han fid också höra något, ett kokkärl fom puttrade, men inte widare. Anna rörde sig derute tyst fom en tomte. — ad om jag ändå hade någon anlerning att gå ut, suckade han, att jag lunde få säga henne mina