BhTända. (Stockholmssycke af Nepomuk.) (Forts. fr. föreg. n:r.) Gubben mar mycket matt; när de kommo in i porten och skulle uppför trapporna, få förmårde aubben ide gå, utan blott pusta: men fom han war liten och mager, tog den starke Åte honom på ryggen och bar honom, efter hang anwisnina, helt ledigt uppför fyra trappor till en liten dörr i winden och ställde honom ter på fötter, uppehöll honom med fur fraftiga arm och knackade på dörren, fom öppnates af faptenskan, hwilken få förskräcktes öfwer fin gubbes till stånd, att hon icke gaf akt på hans följeslagare. Under det hon utgjöt sin oro i tusende utrop, förde Åke honom först genom ett särdeles litet yttre rum, som syntes wara på en gång köt och boning för en ung qwinna, och drrifrån in i ett annat, något större rum. Gubben sattes i en beqwäm ländstol och sköttes omsorgofullt af aumman, medan Åte obemärkt såg fig omkring: tet fom han först och ifrigast sölte fanns ide, nemlignen Blinda. Emellertid tröstade han fig dermed, att han sick betrakta hennes för honom högst märkwärdiga hem, för att forfta efter något litet spår af henne. Möblerna woro många i förhållande till rummets obetytlighet; ven största war ett mörknadt elskäp med konstsnideri, ymniga winrankor och swällande drufwor; åpet, tydligen från sextonhundratalet, war troligtwis att arf, tanske vet enda i huset; det upptog hela den