trohjertadt och sade: Det är jag som behöfwer tacka herrn för hjelpen wid — — brunnen. — Tala icke derom, bästa mamsell! J forntiden halp Rebecka wid brunnen Eleazar, nu för tiden bör wäl Eleazar hjelpa Rebecka. — Swad bethder detta bibliska samtal? frågade kaptenskan rynkande på sin krokiga näsa. Dottren berättade i få ord händelsen wid brunnen. Gumman skakade på hufwudet och sade: fer du min söta Anna, hur det går när man är olydig sin mor; jag bad dig låta bli att trotsa det passande den der morgonen då wår piga war sjuk. Anna rodnade starkare än förra gången deröfwer att henngs gamla mor fade en osanning; men hon teg och lät Ake tro hwad han behagade. Först sedan fit han weta att de gamla ide hade någon piga, få wäl derföre att kaptenskan aldrig kunde förlikas med en sådan, fom för det att boningen mar för inskränlt, samt af besparing; derföre hade Anna modigt och willigt åtagit fig alla en tjenarinnas fyflor åt fina tarfliga föräldrar, isynnerhet fom modren ide skydde för att hjelpa till med allt hwad hon orka de. Kaptenen hade blott 500 ror bko i pension, en piga skulle ha gjort alltför stor minskning i behållningen, och i en hufwudstad fan ett litet hushåll bärga fig utan tjenare, om wiljan är god och fåfängan icke så stor. — På detta fått, fade gubben, äro wi alla tre i förbindelse hos herr Lundberg; han har räddat Blinda ur hennes förlägenhet wid hamnen, burit hem Annas wattenflaska och slutligen mig sjelf, Hel och hållen. Hwem är Blinda, hwem är Anna? frågade Ake litet förbryllad. os — Min hustru, fom är född i Småland, heter