Norrländska Korrespondenten – 13 december 1862, sida 3

hjertas tankar! Plötsligt hörde han ett starkare ljud, såsom när någon hugger wed. Seså ja, nu har jag anledning, fade han trygg; hon behöfwer hjelp, Hon fan göra fig illa med yxan, att hugga wed är för tungt arbete för en flicka. På ögonblicket öppnade han helt tyst dörren och stod ute i köket; hon försökte att sönderspånta ett nog wresigt trästycke. Det fan jag göra qwidare, fade han, och toa helt obeswärad af henne Yran och börjar de hugga få friskt, att behofwet fylldes inom några ögonblick. Utan all förlägenhet fare hon: ack! tad! och fortsatte fin werksamhet i den lilla, lätt handterliga Bolinderspiseln. Åte betraktare hennes kök och Henne sjelf upps märksamt. Allt wittnade om ordentlighet och uppfinningsförmåga; de få kökssakerna som icke nyttjades för tillsället, stodo blanka och uppställda med smak: fönsterhufwan war liksom en särslild liten kammare med ett bord, hwarpå lågo sydon; öfwer stolen hängde en påbegynt prydlig nattrock; han trodde först att hon sydde denna åt fin gamle fader; men då han märkte att i ett hörn af rummet hängde flera dylika plagg, förstod han att hon åtagit sig sömnad åt någon frame handlare, för att funna bidraga till fitt eget och fina föräldrars uppehälle. Desto mera förtjust blef han i henne. Hon war mycket entelt klärd och hade under arbetet till skyddswärn ett groft förlläde. Åndock syntes hon honom mera täck än då han såg henne i sin tyll dansa på gillebalen i Upsala. ua — Söta Blända, utbrast han, tillåt mig säga ett par ord! Namnet Blända war honom lärare än namnet Anna, ty juft wid brunnen bade hon synts honom ljufwast. (Forts.)