Norrländska Korrespondenten – 10 december 1862, sida 3

emot då jag wille taga hennes wattenflaska, kanhända att hon håller ännu mera på sitt hjerta; hennes blick är så bestämd, hennes mun syntes också mera wan att säga nej än ja. Tänk om jag skulle få ett nej! Jag är hwarken wacker, rik eller på något sätt ut märkt, blott en f. d. student, som blifwit bonde, och hon är säkert dotter af en K. Mtts trotjenare, en kapten. Åte sänkte hufwudet några ögonblick och syntes sorgsen; men plötsligt rätade han upp sin kraftiga gestalt och mumlade: Jag hoppas det bästa; jag är östgöte, jag, Gud mare Iof! J detsamma met han in i Lilla Mariegränd och gick framåt med kraftiga steg; men han hade ide fom mit långt, förrän han iden för öfrigt folltomma gräns den fåg en liten, mager, äldre man stå maktlös stödd mot en huswägg, tydligen oförmönen att fortfätta fin wäg. Åke trodde i första ögonblicket att gubben drudit för mycket, men i alla fall ansåg han fig böra ffynda en gammal man till hjelp, git fram och frågade: Hur står det till? Gubben, som hade stora mustacher och en ännu stolt blid, fom förrådde en gammal knekts mod, fia rade: Jag är första gången efter sjukdom ute för att pröfwa mina krafter; jag gick för långt, jag wille något stort, hå! Hå! och orkar nn ide hem. Jag bor här i gränden. — Han fade samma nummer fon Blinda och fru Ryning fagt. Åte bjöd kaptenen fin arm och halp Honom tyd ligt hem. (Forts.)