Norrländska Korrespondenten – 6 december 1862, sida 3

Familjlif. Liksom vet gyllene solskenet, fom mir: mande och glädjande ler emot jorden, består af millioner spridda strålar, få måste oc familjlifwets lyda framkallas af tusentals små bewis af ömhet, män: liga blickar, ljufwa och milda leenden, goda råd och understödjande handlingar. De enskilda familjmedlemmarnes kärlek till hwarandra får ej likna den fladdrans de facklan, fom hwarje luftdrag fan utsläcka, utan den milda, lugna, wårdade elden, som brinner jemn, ehwad en storm rasar eller luften stilla omfladdrar den. Eudast då, när den ena willigt och gerna bär den andras börra, när man ide al: lenaft är beredd att mid allwarfamma tilldragelser i lifwet stå till bands med bistånd, utan äfwen har ett mildt ord, ett godhetsfullt deltagande för de i det dagliga lifwet så ofta förekommande små obehag och wederwärdigheter; då man med kärleksfullt undseende gifwer efter för en hwars egenheter och — längt ifrån dock att låta tyrannisera sig af nycker — gör afseende på en hwars in dividualitet och med mildhet skonar äfr wen små swagheter; — endast i en får dan familikrets fan man finna innerlig harmoni och werkligen lycklig fammans lefnad. Ett band af den renaste kärlet och ömsesidigt förtroende skall omslingra alla och allt mer och mer stadgas; alla finnen skola uppfyllas af ett ifrigt ber mödande att hjelpa, underwisa och trösta hwarandra och fmycka äfwen te dystra dagarne med herrliga, oförwissneliga blom: mor. Det finnes endast ett ställe på jorden, der menniskan kan aterfinna det förlorare parariset, och detta är i skötet af ett lycligt familjlif. —r. (Ur Norrk. Tidn.)