Norrländska Korrespondenten – 6 december 1862, sida 3

— ————— — Kära barn, slaskan är för tung för dig, låt mig hjelpa dig att bära henne! — Åhnelf, jag skall slå ut hälften, få blir hon lättare sedan, swarade flickan med bestämd ton. — Nej, genmälte den unge mannen, då räcker inte wattnet länge, och du får gå hit åter för snart. J alla fall är den der stora flaskan, äfwen som tom, en olämplig börda för dig. — Åh, bewars, det är ide få noga med mig. Derpå satte hon flaskan på gatan och ämnade stjelpa ut hälften af wattnet. — ååt bli det, flicka, war ide enwis; lyd mig! sade han, tog flaskan och tillade: Säg mig hwar du bor, få ffall jag följa dig hem med din tnnga börda. Det är ju bara en småsak för mig; om du enwisas med att bära henne, få förwrider du ditt smärta lif, och det wore en stor skada, det är få wackert. Flickans blick mulnade plötsligen för denna lilla artighet, och mera än han wäntat af en tjensteflicka; i samma ögonblick tyckte han att han en gång förr sett hennes ädla och allwarliga anletsdrag. — Låt mig sjelf få bära min flaska bad hon ånyo, och lemna mig, folket börjar att se på oss! — Du har rätt swarade han; mi gå härifrån, säg mig hwar du bor; nu är det afgjordt att jag föl: jer dig hem. — NÅ, emedan Herrn mill wara få god; men jag fan inte löna herrns beswär med någonting, fade flickan med blygsamt allwar. — Jag begär ingen annan lön än att få weta ditt namn när wi komma fram till din port, och der stall jag lemna dig ensam, jag lofwar det. Hwar bor du? — J Lilla Mariegränd.