Norrländska Korrespondenten – 3 december 1862, sida 2

utan den fattiga systern, som han icke hade wäntat. — Hon war ankommen några timmar förut och för henne klagade han sin nöd; men hon war fattigare än han och kunde icke hjelpa Honom. De båda fattiga syskonen kunde endast gråta tillsammans. Likwäl måste hon hjelpa honom. Hon bad för houom hos systern, men äfwen detta war förgäfwes. Hon mi ste hjelpa honom, men hu ru wisste hon ide. Då arep förtwiflan äfwen henne, och den wisade henne ett medel. Medlet war en förbrytelse. Hon kim pade; hon hare alltid warit få ärlig, hon war så oskyldig; men det gafs intet annat medel, och hon wille ju endast taga fin systers penningar, fin rika systers, och endast för att rädda brodern ifrån döden. Hon kämpade tills hennes finnen förwirrades. Då tog hon från den rikas öfwerflöd och gaf till den fattige. Han mar räddad, men hon war en förbryterska. War hon det? Ja, för lagen war hon det. Afwen för systern? Den rita systern, det här närmwarande wittnet, fom tio minuter sednare in i fin bous doir. Hon gick till sekretären och fann stölden, hwarefter hon skickade till polisen och lät häkta sin syster såsom tjuf, fin egen syster fom kastade fig för henz nes fötter, som bönföll i kraft af syskonkärleken, — wid minnet af deras döda föräldrar. Äfwen brodern hade på eftermiddagen sörgäfwes legat wid hennes fötter. Wittnet hade sagt, att äfwen det mar en samwetssak för henne, att angifwa systern i polifen. Jag ber herr presidenten äfwen fråga henne angående dessa förhållanden. i J den stora salen förnams ånto intet ljud. Den djupaste sedliga owiljans tystnad hade inträdt. Do men blef uttalad öfwer förbryterskan på mittnesbänfen. Lagens dom kunde icke nå henne. Folkets