Norrländska Korrespondenten – 19 november 1862, sida 3

Men derpå lyste hennes ögon af tillfredsställelse; hor wisste huru wacker hon war, och huru älskwärd hon kunde wara. — Wi hoppas, att det skall blifwa en lyda fö oss, sade hon. Musiken hade slutat en briljant wals af Strauss Man hade denna gången åhört den med en stilla för nöjelse. Ingen hade welat förlora en ton, och femti till sextio instrumenter ljödo i sanning högt nog. Still heten på den stora platsen warade ännu; man lyssnad till de förswinnande tonerna, Då fom omkring ett hörn af badhuset en gam mal man, med långsamma och swigtande steg. Har mar mycket gammal; det glesa Håret på hang hufwul war snöhwitt, ansigtet blekt och infallet och drägten en gammal militär-uniform, war utsliten. På bröste bar han ett krigsåminnelsemynt från år 1813—1815 jernkorset och en rysk orden. På ryggen bar han er låda, i handen en ställning att sätta den uppå. Hm bar mycket tungt derpå, den gamle, swage gubben Han såg fig något rädd omkring, då han inträdde pc den wida, af den brokiga, eleganta och glada werlder upptagna platsen. Derpå tog han mod till fig oc gick widare emellan borden och in ibland sällskapet Alla de förundrade blidar, fom mötte Honom, aktade han ide på. Wid ett något fritt och skuggigt ställe gjorde har halt. Det war i närheten af det bordet, wid Hwilte den unge grefwe Hochstadt med sitt sällskap fatt. Har uppsatte ställningen till sin låda, hwarefter han äfwen wille taga den från ryggen, men kunde icke blifwa rit: tigt färdig dermed; han war för styf och för swag, der gamle mannen. (Forts.)