Norrländska Korrespondenten – 12 november 1862, sida 2

ning derpå. — Hwad heter hans hustru? frågade han med ett kort andedrag. — Jeanette, swarade majoren och såg med ett muntert nickande ned mot sjön, hon lefwer högit lydlig med honom och är en förträfflig moder. De ha sju söta barn; der bo de. Med dessa ord pekade majoren på skogsfogdehuset med humlehagen wid den lilla infjön, fom de just i detsamma redo förbi. Den främmande herren stannade fin häst med ett plötsligt ryckande. Han war i samma ögonblick af häften och störtade mer rasande, än kanske någon: fin hand jagthäst wisat fig, in i huset. Då majoren och några af herrskapet trädde derin, funno de den gamle herrn halft wanmäktig på fin stol. Den lilla skogsfogdehustrun låg simmande i tårar wid hans fötter och omsamnade hang darrande knän. Bondhuftruhuf: wan war fallen of hennes hufwud, och de långa folswarta lockarne rullade i deras rika fullbet till hans fot. Jeanette war hang dotter. — Från sitt andra år hade hon blifvit uppfostrad i fin aflidna moders far milj ach war först kommen i fin faders hus sedan han utträdt ur krigstjensten. Hans Jörgen hade 1818, fom korporal, warit inqwarterad på Chevalier Tour: nays kolgrufweegendom i närheten af den belgiska gränsen. Trots sin underordnade ställning, hade den unge mannen, fom flädde fis fint och egde mer än allmännelig bildning intagit allas hjertan. Af fadren hade han blifwit behandlad wänliat; till följe af fin sköna traftsulla basstämma Hade han blifvit en mältommen deltagare i de ragliga musiköfningarne uti huset — och dottren hade hemligen förälskat sig i honom. Deras länslor för hwarandra woro ömsesidiga; men ingen hade röjt den med ett ord. Först wid afskedet, då Hand Jörgen stod wid fin fadlade