Norrländska Korrespondenten – 5 november 1862, sida 2

E— Wälktaresamiljen. (Ai B. S. Jngeman.) En afton fatt major Selman, som nyligen blifz wit godsegare på Seland, i ett sällskap af musikaliska wänner uti Köpenhamn, deltagande i utförandet af qwartetter och fyrstämmiga sånger. Man war sent kommen till aftonbordet, och tiden lopp hastigt under det muntra samtalet. Wäktaren ropade Ett. Majoren reste sig för att gå till sitt logis i Hotellet, men stannade och lyssnade förwånad. — Det är då förunderliga wäktare, J hafwen här i gatan, — utbröt han — hwilken kraft i den djupa basen, fom i en domedagsbafun! — Han är ocfå en kämpakarl — swarade wire den i det musikaliska sällskapet, den unge doktor Hol: ten — han tager twå rafande swirebröder på en gång i fina armar och sparkar den tredje med detsamma i rännstenen, och det med samma ugn och trygghet fom jag tänder min cigarr och sparkar spottebacken till soffan. Det såg jag förliden afton. — Det kan jag icke begripa — sade en annan af sällskapet — mår wäktare här i gatan är en liten spenslig fyr och har en fin men behaglig stämma; ban låter ofta porten upp för mig, när jag kommer sent hem och har glömt min portnyckel. — Det ma alltså hafwa warit en annan, — sade majoren — men den karlen, som nu sjunger kan jag med. En sådan borgwäktare önskade jag mig haft på min gamla medeltidsborg. Det wackra skicket med wåra wäktarevers tyder jag om; endaft det att vers sarna borde sjungas dämpadt och rent, men ide fris