Norrländska Korrespondenten – 5 november 1862, sida 2

hans befattning; på eder redlighet wet jag att jag kan lita som på min egen. — Ack, herre, sade fiskaren, alldeles förwirrad; en sådan godhet! — men jag är gammal och har fli tit mycket ondt under de sednare åren; jag är rädd att jag ide förmår — att jag ide fan wisa mig märvig ett sådant förtroende. — Säg icke få, Giuseppe; ni njuter af allas akt: ning, det är en god hjelp. För öfrigt kan Francisco wara ert biträde, och med tiden intaga ert ställe, om det går bra för honom. Jag har warit länge borta, men af fader Geronimo har jag nu fått inhemta allt hwad fom händt här under sednare tiden. — Franz ktises, stön Angela, jag wet att edra trogna hjertan redan länge warit förenade; jag förenar nu edra hän: der i Gurs och alla de närwarandes åsyn. Piero, ni följer ev onkel. Lorenzo, åt er skall jag skaffa ett bättre fartyg än det fom ni förlorat. — OM nu, mina barn, jag har allt för länge sträfwat omkring iwerlden. Jfrån denna stund skall jag bli hos eder och wårda mina pligter här hemma Ett nytt ljus har I gått upp för mig derute; jag skall föta sprida det här bland de mina; fader Geronimo, wälsigna detta unga par. Den fromme eremiten utsträckte sina armar mot himlen. I detsamma ljödo tlockorna från den fjerran belägna klosterkyrkan; och en psalms melodifta toner buros på de friska morgonwindars wingar. Alla stodo med blottade hufwud. Det war ett heligt lugn efter stormen. (Slut.)