Fiskarsamiljen. Berättelse ur Jtalienska folklifwet, of E. N—nm. (Forts. fr. föreg. n:r.) — Bed ide för mig, fader Giuseppe, fade ynglingen, mörkt; lifwet kan aldrig ha någon glädje för mig. — O, säg icke få! fade Angela, fom framträdde, blygsamt rodnande, och lade fin han wänligt på röf: warhöfdingens bundna arm, det kommer bättre tider för oss alla; se, stormen har lagt sig på hafwet; så blir det äfwen i wåra hjertan, om wi be rätt inner: ligt; ide sannt, fader Geronimo? — Marrinello, fade Lorenzo, wi ha left tilfammans fom barn; du mar alltid en läck och dugtig poje te; om grefwen utwerkar nåd för dig, bjuder jag dig att följa med på mitt fartyg, få fnart jag får ett nytt i stället för det stackars wraket derborta. En lätt rodnad for öfwer röfwarens bleka find. Adelmodig nu, fom alltid, Lorenzo. Ia, på det fria hafwet tror jag jag skulle funna lefwa, och du be höfde ide skämmas för mig; men jag står i vättwisans händer. — Gode wänner, sade grefwen, och alla tystnade wid hans ord, jag lofwar eder att jag skall göra hwad jag fan för att utwerka nåd för denne olycklige tngling. Ni, Sebastian, lemnar genast detta gods och wisar er aldrig mera inför mina ögon; det fan bli straff nog att weta det alla edra stämplingar miflyckats. Ginseppe Maroni, åt eder öfwerlemnar jag