Norrländska Korrespondenten – 1 november 1862, sida 3

Om menniskans uppfostran i de första lefnadsåren. Till Mödrar och Uppfostrare af prof. Bock. (Slut fr. föreg. N:r.) Olydnad är det största, men tywärr det allmännaste fel hos ett barn; och och man ser deswärre alltför ofta, att äfwen när barn åtlyda, sker det wanlis gen förft efter upprepade befallningar, ofta till och med först efter hotelse med straff eller, hwad fom är det allramwäirsta, löfte om belöning. Men hwarföre är då olydnad, fom utgör vet ftörfta hin dret för den sednare uppfostran, få alls män bland barn? Derföre, att mödrar ne ide förstå att genom konseqvent bes handling och tillwänjande till lydnad från de första åren utweckla denna egenskap. J stället för att med lugn, allwar, oms tanke och i få ord endast förbjuda bars net det, som det alltid fan och måste un: derlåta, men deremot också hwarje gång noga tillse, att en befallning blir upp fylld, förbjuder modren ofta efter tillfäl: liga nycker, ide fällan på narri och uns der skratt, mycket ofta sådant fom fört opåtaldt warit tillåtet och nu skall utar avund wara förbjudet. Det tillses id strängt att ett förbud respekteras, liksom man ofta förbiser, huruwida ett barr efterkommer en befallning eller ej. Blot derigenom, att barnet för allt, hwad de ej bör wänja sig wid och likwäl gör ick blott då och då, utan alltid blir rättad och bestraffadt, så länge tills barnet kom mer i den rätta wanan, — blott derige nom kan man få goda och lydiga barn Men man må också icke förbjuda eller befalla barnet något annat än det son är oundgängligen nödwändigt att förbju