Norrländska Korrespondenten – 1 november 1862, sida 3

moder i grafwen, — så förde du mig i förderf, — ja, nu skall du få lida för det, lida ett ewigt qwal min fader, — ty så skall jag wäl ännu kalla dig, till din förargelse och wanheder, nu, denna sista gång, som wi troligen råkas på jorden. Och med gnistrande ögon stod röfwarhöfdingen Martinello framför fin far. Blek fom ett lif, dare rade den elake gubben under fin sons wredgade blice far. Herr grefwe, fade denne, det är jag fom inbrur tit i ert flott och plundrat det; men det war för att hämnas på denne man fom det ffedde; jag hade länge uppgjort planen dertill och dragit hit med mina wilda kamrater enkom för att utföra min hämd, tty att beröfwa honom hang penningar wisste jag skulle bli det kännbaraste straff för honom. Hwad nu Giuseppe angår, få har han ingenting med rånet att göra; jag har twertom tagit ifrån honom den del af bang ars rende, fom han ämnade betala på flottet; hade jag då wetat hur fiendtligt sinnad min far war emot hos nom, hwilket jag fedan af några funna bref erfarit, ffulle jag aldrig ha gjort Honom något ondt. Allt det plundrade godfet, jemte bref fom funna wara af stor wigt för eder, herr grefwe, äro nu i Geronimos händer. Detta är allt hwad jag har att säga, för att rädda den oskyldige från ett oförtjent förderf. Fören mig nu bort; jag är trött af att lefwa. — Herr grefwe, fade Giuseppe, med en djup bugs ning; tillåter ni mig att säga ett ord? — Gerna, min wän. — Då wille jag be om ni wille wisa denne olycklige unge man nåd. Det är fadrens tyranniska behandling och hang hårdhet emot en älslad mor, som fört honom i detta elände. (Fortf.)