— O min son, utropade Taddea, har du mwerts ligen, befriat oss från denna onda anda? Hwilken lycka! — Nej, madonna Taddea, sade Sebastian med ilsket leende, ni har icke blifwit af med mig än. Jag arresterar dig, Giuseppe Maroni, såsom delaktig i ett rån, som föröfwades å slottet förliden natt. — Hwadi ett råni nej, nu blir det wärre och wärre! utropade Lorenzo, i det alla de andra foro för ffrädt tillbaka. — Sa, i natt har min ecritoire, med alla deri förwarade penningarne blifwit uppbruten; han war inne när jag hade den öppen om morgonen; ingen annan än han har kunnat föröfwa detta brott; sbirri, gören eder skyldighet. — Här finnes en annan, som skall ha ett ord med i laget, utropade plötsligen en hög röst. Alla studsade tilbaka. Samma ryttare, fom utlofwat belöningen för de raska seglare, hwilka wågade åtaga sig besättningens räddning, och sem sedan till allas förwåning förswunnit, stod åter i deras midt; han kastade utaf sig sin tunga kappa, strök håret och den tjoca fjäderbusken bort ifrån pannan, — det war grefwen af Terrabella! Alla togo utaf sig sina hattar och lemnade plats åt grefwen, som sprang af hästen och lemnade den åt fin stalldräng. Han stod midt i den förwånade aruppen med fin höga majestätista hållning, och lät en starp, men wälwillig blick fara öfwer de kringstående. Giuseppes och Franciscos ögon mötte hans med en öppen, strålande blick, full af hopp och glädje. Se baftian och Piero deremot sågo ganska snopna ut, och hade gerna welat krypa in i hwilken håla som helst, om en sådan funnits på stället. Förwaltningen bör: