Norrländska Korrespondenten – 1 november 1862, sida 2

har du något emot att jagzlägger din lilla, fina hand i hans stora, grofwa näfwe? Stackars Angela bleknade och darrade som ett asplöf, ty i detsamma rusade Piero fram till den lilla familjgruppen, som stod under klippan, något skiljd från de öfrige. — Denna flicka är min brud, utropade han. — Hwadl Piero, är du wid dina sinnen? skreko de andra. — Wågar hon rneka dertill, då på stund kastas hennes far i fängelse och J andre fån draga hädan, långt bort, och aldrig se honom mer. — Din skurk, utropade Francisco och fattade den nästan wanmäktiga flickan i sina armar, med mig får du att skaffa, om du wågar widröra ett hår af henz nes hufwud. — O nej, Francisco, för min ffull! fade Hon med matt röst, men i detsamma hördes höga röfter och klingande swärd dernere wid stugan, och ett ögonblick derpå framkom Sebastian med sbirrerna. — Zag arresterar dig, Giuseppe Maroni, irättwisans namn, för desse fordringar å grefwe Terra bellas wägnar, och han framhöll ett papper. De skulle betalas innan solen gick upp; nu är den redan högt på himlen. ö — Huru, min far? Hwad äro dessa fordringar, och hur högt är deras belopp? frågade Lorenzo, och såg på papperet. Jcke mera? Det war en lapprisak. Hwad det war mäl att jag fpände bältet på mig; fe här — han tog af fin lädergördel, öppnade några osynliga gömmor deri och drog fram en hand full guld. Detta är mera än beloppet; fe här, tag det, om min far erkänner skulden, och lemna hos nom i ro!