Norrländska Korrespondenten – 1 november 1862, sida 2

sige mannen och lossade på hans blodiga halsduk och tröja. Då gaf hon plötsligen till ett skri; den mans mäktige öppnade sina ögon. Ha, min mor! — Min fon, min Lorenzo! Och: de lågo i hwarandras armar. Nu blef det glädje i den församlade gruppen; far och syster omfamnade den länge saknade, fom snart kom fig när han fått njuta någon styrkedryck och fått fina får förbundna. — Men hur kommer detta fig, min fon? fade Taddea; hwarföre ha wi så länge ide hört något om dig och trott dig wara död, och nu stället är du bes fälhafware på ett få stort och präktigt fartyg? — Stackars mitt ffepp! fade Lorenzo, det förtjente ett bättre öde än att ligga der och ruttna bland tlipporna. Hur allt detta händt, får jag berätta en ans nan gång, när wi fitta mid brasan derinne någon winterqwäll. Sig heller hur det går för eder, mina älstade? Min mor fer få blek och dålig ut att jag knappast kände igen henne. — Ack, min fon, fade Taddea, under alla dessa sinnesskakningar hade jag nästan glömt det sorgliga som förestår oss. — Ar det sorgligt, fade Lorenzo, då wilja wi icke tala om det nu; låt mig heller se på dig, Angela lilla; hwad du wuxit och blifwit wacker till på köpet, forella mia. Eller hur, Francisco? dina ögon hafwa knappast wändts ifrån den lilla hexan hela tiden. — Ack ja, Lorenzo, sade denne; du får wäl tala ett godt ord för mig till dina föräldrar; i denna stund kunna de wisst icke neka dig något. — Det skulle jag wäl tro; en raskare gosse få de wäl aldrig till måg. Hwad säger du, lilla syster;