WWm9 — — — — Nödskott! ja, det är ett fartyg; när böljorna dela sig, kan jag skönja masterna. Hwar har jag min båt? Fort, här är ingen tid att förlora. — Men, Giuseppe, är du galen? låtte hin onde begifwa sig ut i en sådan sjö; det gör ingen annan. — Ju wärre storm, ju större hjelp, sade den gamle fiskaren, och började lossa båten, som kastades lik ett nötskal på de fraggande böljorna. — Om wi än kunde få Pieros båt, sade en af fistrarne, det är den bästa båten på hela denna kust, men den lånar han icke ut, om det än wore att rädda hela menskligheten. — Lät honom behålla sin båt, min duger wäl, med Guds bjelp, till det arbete jaghar för mig, fade den gamle fiskaren, modigt. — Men din fårade arm? Det är omöjligt; det är rent af en galenffap att bege fig ut till fin säkra död, utropade de andra. — Lyklligtwis är det blott wenstra armen; för öfrigt om jag blott fan få ro, få är det en allsmättig hand fom styr. Men någon Hjelp fan jag wäl behöfwa; hwem följer med? Alla ftodo tysta och orörliga. Då sprängde plötsligen en ryttare i galopp midt in i den twefande mällgden. Han war inhöljd i en stor kappa, plymerna från den djupt nedböjda hatten swajade i winden fram och tillbaka öfwer ansigtet. Öfwer stormens dån hörde man hang röst utropa: Hwem wågar sig ut på hafwet för att rädda manskapet i fartyget derborta? Åt Honom lofwar jag hundra scudi. Se här, allt, allt får han. Och högt wädret höll han en Hörs, full af glittrande guldstycken. i — Må så wara, munlade fiskrarne, men man