Norrländska Korrespondenten – 18 oktober 1862, sida 3

rarne från sin panna, nog ha wi arbetat som trälar, men ingenting har nappat, som kan wara wärdt att tala om, och wåra nät äro tomma. — O sancta Maria och Joseph! utropade mor Taddea, hur skall det gå med of; det war blott genom en riklig fiskfångst fom wi kunde betala största delen af wårt arrende; nu är dagen inne och summan inte till hälften hopsparad; den stränge Sebaftian til: låter intet uppskof; wi äro olycklige! — Ja, sade Giuseppe, om icke dessa twå, tre fiskar ha guld eller ädelstenar i buken, fom man li fer om i sagor, få äro wi illa deran. — Oh du kan skämta, utbrast hans hustru och wred sina händer; detta tar lifwet utaf mig! — O mamma, sade Angela, omfamnande henne, lugna dia! Gud hjelper of, skall du få fe. — Kära mer, sade Francisco, och kysste hennes uttärda hand, kan jag icke hjelpa er? Det lilla jag äger står till er tjenst. — Ack nej, Francisco, ni är för god; hur kunde wi missbruka en sådan godhet? Jag förmår icke wisa er min tacksamhet. — Tala ide få! Ni wet... — Nej, käre, unge män, inföll den gamle fiffaven, ni skall ide lida för wår skull; jag ffall sjelf ge: nast gå upp till slottet och fe om jag icke kan utwerka att Sebastian lemnar of något uppskof med wårt arrende; det kan han knappast neka, sedan wi nu i så många år troget tjenat under grefwen, som är både hang och wår herre. (Sia inte mera derom; ni har haft nog beswär för mår skull. ; — Men fader, moder, sade Francisco och tog bås das händer i fin, hwarför skulle jag ide tala rent ut i denna allwarliga stund; ja, jag måste tala, om