Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1862, sida 3

fastbundna wid pålar, gungade fram och tillbaka pä den klara, gröna wattenytan! Wid stranden sutto twenne qwinnor, ifrigt sysselsatta med att knyta nåt. Den äldre såg blek och tärd ut; på hennes ansigte syntes spär af ett djupt lidande, såwäl andligt som kroppsligt; den andra war ung och blomstrande, med ett modigt drag kring de frista läpparne, ehuru det äfwen hos henne låg nås got wemodigt, längtansfullt, i de mörka ögonen, som gaf dem ett ökadt behag, under det att hon esomoftast stirrade ut i vet fjerran blå, liksom wille hon genom tränga rymden med sina blickar. De syntes tysta en stund, intet hördes utom böls jornas sqwalpande och då och då en djup suck från den bleka qwinnans läppar. Den unga flickan betraftade henne med oroliga blickar. — Kära mor, sade hon ändtligen, låtom oss fiuns ga någon strof ur Tasfos herrliga qwäde; far skall höra oss och fwara derpå, då weta wi att han närmar fig, och det ffall förströ vig litet tillika. — Som du mill, mitt barn, swarade modren, och nu uppstämde de båda qwinnorna den sköna fåns gen om Tankredos och Clorindas kamp; klart fom ljudet af silfwerklockor genljödo de båda stämmorna öfwer hafwets blåa Yta, men intet swar hördes till. — Nej, vet är förgäfwes, fade Taddea, (få hette den äldre qwinnan) jag wisste det wäl; säkert har någon olycka händt din far; ack Angela, se hur det hwita skummet slår upp mot bränningarne; en storm är wisst i annalkande, dernte blåser det reran fristt, och hur skall den lilla fiskarbåten stå emot! Nej, jag är född till olycka! (kerif.)