Norrländska Korrespondenten – 15 oktober 1862, sida 3

Att nu på en gång hämma flogsförödelsen, är att på en gång bota ett fe kelgammalt fambälls-ärr, — och dermed skulle man stöta på nya swårigheter och betänkligheter, isynnerhet derigenom, att en lagstiftning, hwars påbud nästan upp: rätthällas genom särskilde statens embetsmän, ej kan åwägabringas, utan att göra farliga intrång på den enskilda egendomens områden. Om man i Swerige wille påtänka en lagstiftning, fem stulle förbjuda all erport af trädeffefter, eller med andra ord sätta mår träwaruhandel utanför merldgmarknadens inflytande, få wore det att tillstoppa en af wåra exportkällor, — och sådant wore både skadligt och i längden omöjligt. Och att widtaga en sådan ut wäg för att derigenom rädda återstoden af wåra skogar, kan dock aldrig blifwa fråga, emedan det wore ändamålslöst. Lagstiftningens syftemål (som ock borde funna winnas) är att inskränka eller för rekomma den allmänt rådande mifshushållningen med skogen, — en mifhushållning, fom dels härrör af okunnighet om skogarnes wåld och wärde, dels föranledes af en groft egoistisk snikenhet, fom uppoffrar framtiden för en ögon: blicklig och personlig fördel. Den af okunnighet föranledda skogsåwerkan torde sannolikt funna upphöra eller åtminstone förminskas, sedan man genom upplysning fått öfwerty elsen derom, att en sådan handling i flera afseenden är ffadlig; men det onda, hwartill jnikfenheten är driffjedern, är långt swårare att för rekomma och undanrödjas; dertill erfor: dras moraliska bewekelsegrunder. Hwad. menligt inflytande skogsförödelsen har på jordens bördighet, är längesedan upplyft af wetenskapen och bekräftad från andra länder, hwaribland man will nämna Grekland och Irland, hwilta landffapers bördighet genom flogåförvdelfen blifwit mycket försämrad och på många to: kaler der alldeles förstörd och fan ide återställas, emedan de gamla skogarnes återwändande är omöjligt af det skäl, att vegetationens förstöring i massa till den grad förändrat klimatet, att det geo: grafiska området för de elementer, af hwilka floran betingad, helt och hållet ryckts ur fina gränsor. På hwad sätt skall folket bibringas en kraftig öfwertygelse härom? Om fun: skapen i naturlärans första elementer och deras tillämpning på jordbruket in: präglades hos allmogen (och hwilket kunde ske genom ett förbättradt foltskolewäsen), så skulle för hämmandet af det onda detta wara det säkraste medlet; men att detta kunde fordra en längre tiv, är mil fannolitt, emedan det fom skall werka på öfwertygelsen merendels går långsamt. Åkerbruket och skogshandteringen äro twenne för Swerige wigtiga näringar; och de kunna icke bli rationelt drifna och ernå önsklig förkofran, om ide allmogen bibringes nämnde kunskap, fom för hwarje år blifwer allt nödwändigare för, landtbrukaren. Åsele i September 1862. S—;—-— — ————