Norrländska Korrespondenten – 8 oktober 1862, sida 2

att icke de ligga på swåger Ehrnprofils sida. Syster tillförde honom en stor förmögenhet, då jag deremot war en fattig flicka, som hade intet utom mitt hjerta att skänka min man. Det wälstånd, hwari jag nu befinner mig, har jag Gud och honom att tacka för. — O himmel! Nu öfwerträffar du dig sjelf. Liksom han icke skulle hafwa dig att tacka för sin lycka och att han så ung kommit till ett fett pastorat. — Mig? Hwad skulle jag derwid kunnat göra? oo Hade ide salig onkel — efter hwad jag låtit mig berätta ur familjens inre historia — tagit honom under armarne och hjelpt honom fram, hade det troligen icke gått med så raska steg för honom. Och för hwems skull skedde detta, om icke för din? Utan brödstycke eller åtminstone fått åtnöja sig med ett wida ringare. — Hittills hade det aldrig fallit Hedwig in att tillskrifwa orsaken till sin mans tidiga framgångar, men nu erfor hon en wiss rörelse af stolthet wid tanten på, att det werkligen war få och att han hade lika mycket att tacka henne för, fom hon honom. Här afbröts samtalet af August, fom fom för att deltaga i den projelterade färden. Oaktadt Hedwigs böner att uppskjuta ven oc) den ringa håg hon wertligen kände att denna dag företaga den, war prefidentskan ganska bestämd, emedan hon föredrog allt annat framför ensamheten utan förströelse och utan sällskap. Hedwig war emellertid allwarsam och nedslagen hela dagen och betraktade utan fröjd och utan glädje allt det wackra af natur och konst som här rikligen möter ögat och för hwilket hennes själ annars brukade hafwa en få öppen och warm blick. Då Auguft ajorde henne uppmärtsam på de partier, fom isynnerhet woro intagande och storartade, betrakttade hon dem helt likgit