Norrländska Korrespondenten – 4 oktober 1862, sida 3

De sollo alla sjunkande mot jorden. Och dessa kinder, dessa friska läppar Och dessa ögon blå förgäfves logo Emot min dystra blick och grymma panna. — Ej vill du dröja, blomma, på den graf, Der ren din moder hvilar sina lemmar? Du måste äfven bort; ty jag är — döden Så föllo vindens ord till späda blomman. Och blomman dog — dess krona föll för vinden; Hon göt en suck uppå naturens graf Och följde sen sin moder uti döden. — Men i dess sköte låg ett frö till lif, Elt bättre lif, ett skönare än detta: Hon väcktes snart vid vårens ljumma kyss, Vid solens leende och varma stråle — Och evig ungdom bodde i dess barm Och solen log och hennes öga log, Och löjet dansade på läppar friska. — Och år ej blomman menskolifvets bild? Det ädla gömmes, för att sedan svinga Till bättre rymder, till ett saligt land, Der sorgens vindar icke våldsamt ryta, Der allt är sällhet, glädje, ljus och frid! CUpsala.) k. d. r.