Norrländska Korrespondenten – 4 oktober 1862, sida 3

A . Opry i warit i staden och påföljande morgon ämnade lemna den. Hedwig kunde med möda dölja inför betjenten det intryck, fom denna underrättelse hos henne wickte, men stoltheten kom henne till hjelp, och beherskande den oangenäma känsla hon erfor, frågade hon om Ilöjts nant Gyllenklang war med eller om han nyss warit hos presidentskan? — Zcke sedan i går, då han war med på den middag herrskapet gaf för grefwinnan. — Alltså äfwen en middag för grefwinnan och jag, jag har icke fått wara med, sade Hedwig för sig sjelf under det betjenten stängde dörren efter henue och hon med blytunga steg gick utför trappan till fy: sterns hem, der hon nyss trott fig omfattad af en lika fmickrande som sann wänskap. Hennes hjerta war beklämdt af harm, förödmjukelse och en sårad ftolt: het. Det kostade henne mycken möda att under hemwägen återhälla fina tårar och hon war glad då hon tom hem i ensamheten, der hon osedd och obemärkt kunde lemna dem sitt fria lopp. Harmen war en känsla, som icke länge kunde stanna i hennes själ och sedan den första bitterheten lagt sig, heslöt hon helt ädelmodigt att dölja för Arnoldsson hwad som händt, för att skona honom från hwad hon sjelf lidit. En seger i det lilla är stor för den, som icke haft någon på ett widare fält, och den Hedwig här wann öfwer fig sjelf torde inför en högre domstol gälla lita mycket fom den hwilken winnes med swärd och förkunnas med pukor och trumpeter. Hon föresatte jig att uns der tystuad afbida det steg, hennes syster ämnade ta: ga. Hon behöfde icke wänta länge. Redan följande morgon bringades henne en biljett, en liten biljett i den förbindligaste stil, hwari prefiventffan utbad fia att samma dag få nöjet wisa henne Drottningholm,