Norrländska Korrespondenten – 1 oktober 1862, sida 3

dande sig mot Hedwig: Jag hör att min nådiga är från Östergöthland. Tillåt mig fråga om major Silfwerbrandts på Ursaby möjligen skulle wara bekanta? — Det är wåra närmajte grannar och förtroligaste umgängeswänner. — Werkligen? Jag lyckönskar dem då, men förs undrar mig öfwer att min gamle hederlige wän och regementskamrat Silfwerbrandt kunnat underlåta att berätta mig något så angenämt. Han har skrifwit att utom prestens har han inga nära eller förtroliga grannar, och jag har deraf, Gud förlåte mig, börjat misstänka att han slagit sig på läseri, som är tidens allmänna sjuka. Rodnaden, som härwid flammade upp på Hedwigs kinder, lät öfwersten förstå att han sagt något som misshagat henne, hwarföre han skyndade att tillägga: — Hwad jag sagt är blott en supcon, emedan jag ingenting känner till om saken och skulle på det högsta beklaga om jag råkat stöta några sympatier. Jag res spekterar hwar och ens öfwertygelse och äfwen er pa stors, samt will, ehuru jag i politiken är hang mot ståndare, ingalunda förneka hang förtjenfter i öfrigt helst om han har den lyckan att räkna er, min nådiga bland fina partisaner. Mot en sådan förespråkerske lägger jag genast ner wapen. — Som hans hustru tillhör det mig ide at yttra ett ord i denna sak; men stulle han hos er be höfwa ett förswar, tror jag att han läst slulle finn det i den allmänna röst, fom om honom gjort fi; gällande. — Huru min nådiga, ni hans hustru? Ni skull således wara prostinnan Arnoldsson. (Forts.)