Norrländska Korrespondenten – 20 september 1862, sida 2

skor och filte8-ftrumpor satte mig på hundswotten på de wackra fröknare B. .. s släda och förde dem en hel fjerdingswäg till deras hem, hwarpå jag spatserade hem i djupa snön. Hwem gör det i wåra dagar? Nu skall ungherrn kläda sig i bortforer och tulubb för att gå twärs öfwer gatan med sin sköna. Tiderna ha blifwit annorlunda än de warit hafwa. Förr förstodo ungherrarne sig på att kurtisera, nu att kalkylera, och den unga flicka, fom inte är arftagerska, gör intet ins tryck på deras hjerta, wore hon i öfrigt än få älff wärd. Majoren, som ansåg sin bror som ett orakel, och trodde på ofelbarheten af hans alla meningar, suckade wid denna jemförelse och sade: De gamla goda dagarna äro förbi. Stackars min lilla Hedwig. — Det wore alltså opolitiskt, slutade generalen, att twärt afbryta en inklination, som du kanske en dag skulle önska att fe återwäckt. War försigtig! Borts stöt ide den unge mannen, ty han måste fram i mwerlden. Jag will göra hmwad jag fan och i öfrigt böra wi fe tiden och händelserna an. Hwad generalen lofwat det Höll Han äfwen. Den omtalade regementspastorstjensten och Wafssåkers regala pastorat följde med owanligt hastiga steg på Hhwarandra. SÅ går det när en nälktig beskyddare lägger handen på rodret af wår lyckas farkost, hwilken an: nars mången gång får ligga i marwatten, utan att tunna föra oss till det efterlängtade målet — dagligt bröd. Emellertid torde fällan något wärdigare före mål, än det här omtalade, råkat i stråket för flumpens lyckliga windkast. Twenne år härefter slöt magistern sin flamma fom mata till sitt bröst, hwarefter deras lif hade lik nat twenne bäckar fom följa hwarandra genom samma