Norrländska Korrespondenten – 17 september 1862, sida 2

samt att generalen ämnade om ett par dagar komma till Rankebo för att skingra sin sorg. Förlusten war ömmande och delades upprigtigt af Arnoldsson, som wid akademien lärt känna den unge mannen. Ofmerensstämmelse i tänkesätt och åsigter hade förenat dem genom wänskapens band och flutligen Hade båda tillsammans wunnit parnassens lagrar. Af dessa anledningar fattade general Gyllenklang snart ett wisst intresse för Arnoldsfon och tillbrinz gade hela timmar med att för honom utgjuta fin faks nad och af hang läppar höra foneng förtjenfter:ertännas och lofordas. På en fotografi-taflta öfwer når ara af promotionswännerna, fom Arnoldsson egde till minne af dem, fanns äfwen unga Gyllenklangs port: rätt. Detta aftecknade Arnoldsson, fom hade omans liga anlag för porträttritning, oc lyckares få en full komlig likhet. Detta porträtt, åtföljdt af några verfer, dem saknaden och tillgifwenheten aflockat hans sångmö, tog han fig friheten att i all ödmjukhet förs ära generalen, fom högst förtjuft omfamnade Arnöldsson och med dagens post skickade verserna att införas i Swenska Tidningen. Sedan han påföljande postdag läst dem der införda, flöt han magistern i fin famn och fade rörd: Det är en werklig Guds nåd att jag träffat er här. Det är min Philip fom ffaffat er denna plats. Han anade ide då att han obligerade fin fader, på samma gång fom fin farbroder. Jag tror jag dröjer ännu en wecka, för att få den oftattbara trösten att tala med er om min Philip. — Jag skall lemna Rankebo i öfwermorgon — upplyste Arnoldsson. — J öfwermorgon? Ni skulle ju bli qwar till Julen, will jag minnas att min bror för en tid sedan berättade mig i bref. (Forts.)