Norrländska Korrespondenten – 10 september 1862, sida 2

nan lilla Maria ryckte fin mamma i fjolen, under på: stående att Majblomman, fom kommit till werlden på jamma dag fom hon, och fom hon kallade sin kossa, war den bästa af dem alla. Prostinnan hade knappast hunnit gifwa henne en lektion i den finare edukationen, angående det opassande för små barn att falla ftort folf i talet, innan hon fick höra ropet: 7mamma, manma ljuda bakom sig. Hon såg fig om och fit fe Rolf, en pilt om fem år — men stor och stark fom hade han warit åtta — komma springande med der ljnsa luggen stående öfver pannan, emedan hatten fallit of då han heppat öfwer stättan. Han wiftade af alla krafter med ett bref, som han höll i handen. — Från pappa, från pappa! — sade Rolf i det han lade brefwet i modrens hand — Kära gosse, du har nära sprungit andan ur dig, fade prostinnan och torkade hans blossande ans sigte med fin näsduk Derpå tillade hon i det hon bröt brefwet: Hwad posten kommit tidigt i dag. — Det är derföre att jag sprang till postgärden i förwäg och tog brefwet så fort posten kom, och så råkade det fig få bra att Petter i Stortorp fom åkande när jag skulle fila hem, och få fit jag åka med honom, och derför fom jag få fort. — Min snälla gosse! — — Jag hörde att mamma war så ledsen i Fredags för det intet bref kom från pappa, och så tänkte jag att i dag ff mamma åtminstone inte behöfwa wänta. — Sätt dig nu och hwila dig, jag är rädd du fpruns git dig förderfwad. . — AH nej! skrattade Rolf och fattade en falf i swansen, med hwilken det sedan bar af öfwer stubbar