Norrländska Korrespondenten – 10 september 1862, sida 2

spräcklig hatt i ena handen samt några kakor bröd i den andra och åtföljd af ett annat fruntimmer begif: wa fig ut på spatserfärd, styrande kosan genom träd: gården till ett sädesfält och följande dikesrenarne, fom ma till en stätta, öfwer hwilken hon praktiserade den lilla och sig sjelf, för att komma in i en skogshage, der några och tjugu kor gingo och mojade sig på ett ypperligt bete. Wår prostinna war i blomman af sin ålder — tjugotre år nyss fyllda — och af ett intagande och bes hagligt utfeeude. Hon gick der fryntlig och leende, en bild af trefnaden och förnöjsamheten, i fin hemmarwäfda klädning, fin runda hatt och sitt ljusa förkläde och utdelade bröd åt fina frodiga foåfor, fägnande fig åt tet omisskänneliga uttryck af wälmåga och belåtenhet fom stodo skrifna i deras fysionomi, der de frossade i detta deras Arkadien, som för första gången för i år blifwit dem upplåtet. Hon gick från den ena till den andra och gladde fig att fe huru trinda och mätta de fpat serade i det höga gräset eller lågo i all vo och arbetare på den andra matsmältningsprocessen, knappast wårdande sig att med en tacksam slickning kring mun ken tillkännage fina tänslor för den extra förplägningen. Men der sanna gorheten afser ingen tad. — Se bara, kära Ann Kathrin, sade prostinnan, wändande sig till sin följeslagarinna, en trettioårig mamsell med ett tarfligt men fryntligt och godt utseende samt hennes swägerska hwad slägtleden beträffade — fe bara, om inte Rosengrilla, som war så mager i wintras, tagit upp sig och ser rätt ståtlig ut med sina krumma horn och fin glänsande mörkbruna färg? Med ett få dant bete skall man snart ide upptäcka ett ben genom det frodiga hullet. Ann Kathrin Hann ide instämma i berömmet in: