Norrländska Korrespondenten – 3 september 1862, sida 3

nat, till hans bröst; hon glömde att konungen och hans herrar woro närwarande, hon njöt af återseendets fas lighet. Men Robert slet sig snart ur hennes armar och böjde knä för konungen och Margareta gjorde li kaledes. Robert wille tala, men den ädle monarken gaf honom tecken att tiga, och yttrade: — Unge man, tada denna flida för vitt lif och belöna henne med kärlek och trohet. Återwänd till staden, sköt dina göromål och likna dina goda mede borgare. Margareta wille kyssa konungens hand, men han drog den tillbaka, kysste hennes panna och yttrade wänligt: i — Tacka ej, kära barn. Anblicken af din lyda har tillräckligt belönat mig. Farwäl! — Ryttmästare, fortfor derefter konungen til Mac Gregor, sedan Robert och Margareta gått, hwad ödet i detta ögonblick tog från er fan ingen tonung i hela werlden ersätta er. Med en högre rang tan jag ej belöna ett ädelt hjertas handlingar. Det enda jag fan gifwa er är den försäkran, att Gustaf Adolf hög aktar er. Men har ni någon bön, få framftäll den: fan jag, få skall jag bewilja den. — Za, min nådigaste konung, fade Skotten, jag har en bön. — NÅ, låt mig höra den, fade konungen. — J fall jag ftupar här i Tyskland, få låt mina ben få hwila jemte mina fäders i mitt hemland. Uti Ers Majestäts arme finnes mer än en Skotte, fom wet hwar mina fäder hwila. — Det lofwar jag, fade konungen och hopknäppte händerna, (Forts.)