en sådan händelse, i fall den werkeligen inträffat, neml. att Jesus fallit i wanmagt eller sanslöst till: stånd?! — Smellertid synes af tontexten, huru pass medtagen Jesus war, då han med kraftfrågor bestraffade wederbörande för deras lika ilskna som dumma och sig sjelf motsägande beskyllning, att han stod i compact med sjelfwa Beelzebub! — De Skrifttolkare, som förewända, att Marcus måtte hafwa begått en anakronism i afseende på Jesu blodsförwandter, tyckas icke hafwa rätt observerat, att dessa först förekomma i v. 31, samt att de ju icke behöfde låta kalla ut honom — (förutsatt att han ännu war inne i måltidsrummet, eller åter gått dit in, eller oc i det beskrifna rummet, der folfet fatt rundtomkring, och der en helt annan fråga med påföljande lärdom förekom, v. v. 33—35). — J förhållande till förstberörde verser, såsom hwardera utgörande ett särskildt moment, skulle man ju lättare hafwa fattat sammanhanget och meningen, om dessa verser icke blifwit skiljda, utan fått göra ett. — Jnstructionen för en reformerad och förbättrad Bibelöfwersättning antyder grund för versziffrornas förläggande till brädden, för att ej förwillas och befwäras genom Rob. Stephani mycket felaktiga interpunktion, utan deremot hafwa en efter materierna bättre afpassad delning. — Så praktiserade Kommissionen lydaktigt och allmängiltigt 1780, 1786 och 1816. — Den wet wäl ock bäst, hwarföre den nu handlat antiqvariskt och ju äfwen antiqveradt? Måtte Kommissionen snart låta både Konung och folk weta det! — m) Ephes. 4: 27. Jfr. 1 Tim. 3: 11. förtalerskor (obs. pluralis) samt 2 Tim. 3: 3. lastare oh Tit. 2: 3. — Om de Gamle här felat i och med uttrycket tlastare, få war det ju endels blott en etymologisk fynd, eller att de welat framhålla en speciell Diabelens karaktärssida, representerad i och genom menniskor! — Inf. har dot observerat citaterna i 1861 års upplaga. — 0) Af Ödmanns strödda försök inhemtas, att det war ett gammalt helgadt bruk att wid bönehållning upplyfta händerna. Men bönehållarne borde wara oförwiteliga i fin mans del, på det att åsynen af deras händer icke måtte lemna något widrigt intryck. De borde icke heller, såsom synbarligen händt, wredsamt disputera om företräde wid den heliga förrättningen. Det borde ske utan hetsighet och twist. — p) På avund af Bibelspråk och i öfwerensstämmelfe med Kommissionens förra proföfwersättningar, t. ex. 1816 års, må det ju heta: Sina änglar nyttjar han såsom windar, och fina tjenare såsom lågande eldar. (Han gör stormwindarna till fina sändebud och ljung eldarna till fina tjenare?) — q) Det är ju illa att Bibelläsaren här måste sakna innehållet af Ödmanns förklaring i denna punkt. Här upptagas fyra med swåraste straff belagda brott mot Romerffa Öfwerheten, för hwilka Petrus få wackert och wärdigt önskar, att ingen ibland de Christna måtte hafwa gjort fig skyldig att lida, neml. såsom mördare, stråtröfware, upprorsstiftare, spion. — r) Jngen ro! Så i gamla öfwersättningen. — Jns. erinrar sig ifrån barndomen, att det ibland enfaldigt, eller ock mångfaldigt, folk sattes i fråga, om de här (Uppb. 4: 8. föreställda djuren således hade oro, och hwaruti denna bestod? — En strof uti Jnstructionen bjuder wederbörande att förekomma sällsamhet och obegriplig mörkhet. Och i Kommissionens upplaga af år 1816 heter det alldeles efter grundtexten: De upphörde ide att ropa dag och natt, sägande: (Helig, Helig, helig.) — J föreadende upplagaor heter det utan uvvehåöl