a) J. O. Wallins ord i ämnet äro wäl öfwer 20 år gamla, men dock ide för gamla att hö ras och minnas, neml. att det hos of ide egenteligen är fråga om en ny Bibelverfion (hwilke t skulle ega rum der ingen redan förefunnes), utan om en öfwersedd och nödtorfteligen förbättrad? — b) Inf. har följt Sw. Bibelsällskapets upplagor med stående stilar, såsom mest bekanta och mest populära wid läsningen af N. Test. — c) Grundordets egenteliga betydelse är wisserligen foppar. Men Lenicografer och Exegeter antyda äfwen kopparmynt eller kopparpenningar. Och då här icke war fråga om en heraldisk accuratess och detaljerad beskrifning, att uti bältena woro fickor eller pengar, utan blott om uttryckande af hufwudmeningen, så måtte ju den gamla öfwersättningen hafwa lunnat och bordt bibehållas öfwer allt få wäl fom i Marc. 6: 8, neml. penningar, ehuru det här beter: i bältet. Jfr. Luc. 22: 35. pung. — d) Jfr. Jak. 1: 10; 1 Petr. 1: 24. -e) Sör fmen: ffa öron torde träl blifwa owanligt, om ide motbjudande? — ff) Hjerta har äfven bemärkelse af fött och blod eller det kroppsliga, isynnerhet fom det här (Jak. 5: 5) talas om slaktedag eller gödning dertill. J 1780 års upplaga lät Kommissionen det heta: J göden eder sjelfwa; i 1786 års upplaga likaså, äfwensom 1816. — g) Sistnämnde år lät Kommissionen det heta: sjuksäng. Jfr. Michaölis (D. C. G.) Kvanken-Bette. — h) Uppb. B. 4: 7. wattnens fällor; men 16: 4. mattukällorna. — i) Då man ej på minuten torde kunna bestämma tidsförhållandet, så frågas blott, om ide det gamla obestämda måtte bibehållas? — k) Med afseende på de mest omtyckta och brukliga fär gerna: hwitt, violett o. d. för högtidsplagg och öfwerklädnader eller mantlar, må man ju ide glöms ma Byssustygets egenskap att antaga en bländande hwithet? Jfr. Marc. I: 3. om Christi kläder på förklaringsberget, famt 16: 5. om Ängelens på stenen wid grafwen. — Och månne de Gamle mwerkeligen felat deruti, att de, om oc ide alldeles få bokstafsmessigt mid en sinnebild af de heligas rätts färdighet, welat höja begreppet öfwer wårt linne, såsom icke alltid få fint eller superfint? — Må man då bibehålla silke, hwilket äfwen får annan färg, få fan man ju derwid lätt insätta adjectivet hwitt eller det hwita? — 1) Det nya och det gamla fan ju komma på ett ut såsom variation af ord. Men om den olärde läsaren i meningswäg kommer längre med det förra än med det fednare, derom underlåter Inf. att döma. — m) Marc. 3: 20, 21. Närmaste substantivet till relativet: honom i sednare versen finnes i den förra, neml. oxAos (folkhopen), om hwilken anwändes ett ord, fom stöter på excesser (exesn), så att bordsällskapet ej kunde få äta ifred — J Danffa vfwerfättningen af år 1765 heter det: Da der de, fom vare kring ham, horde det, gik de ud, at holde det tilbage, thi de sagde: det er uregierligt.— Stockius framhåller den sinnesförfattning, hwaraf folket war utom fig, (att fi komma in, eller oc att få Jesus ut?) — I Dahls gram. gr. uppgifwes bes märkelsen af 7Aex neml. bredwid, på tiden om. — Marcus fan ide uppstå och göra reda för det förhållande, han beskref. — Det är ju underligt, att ingen af de öfriga Evangelisterna omrört