Norrländska Korrespondenten – 23 augusti 1862, sida 2

— Det är godt, yttrade Gustaf Adolf; jag aifwer er betänketid tills i morgon tl. 10, då jag wäntar er i lägret, der jag mill höra hwad ni wet om Wallenstein och hans utskickade. Farwäl till def! Wid dessa ord nickade han och gjorde med handen ett tecken att pastorn skulle aflägsna fig. Denne äm nade ytterligare säga något; men konungen gick bort, och gubben lemnade med tunga steg rådhussalen. Under det pastorn war på rådhuset sutto Mar: gareta och Barbara hemma prestgården, wäntande på hang återkomst, då Mac Gregor inträdde. Mörk, med nästan fiendtlig blick stod han fram för dem; hans ögon woro insjunkna, hans linder mer än wanligt bleka och det tycktes som flere år under denna natt framgått öfwer honom, så mycket hade hans ansigtsdrag förändrats. Barbara drog sig förskräckt tillbaka, men Mar gareta gick fram mot honom och helsade samt räckte honom sin hand. — hör ej wid mig, utropade Mac Gregor med en tår af förtwiflan och drog sin hand tillbaka. Hwar och en som naltas mig är hemfallen åt olyckan. Margareta såg wänligt på honom, men med ftora ögon. Kära herre, sade hon med en wek ton, hiwarigenom har jag förtjent detta bemötande? Jag har mycket täntt på er, ja till och med drömt om er i natt, och fastän jag tyckte att ni gjorde mig ondt, få I 1 räder jag ev dock wänligt min hand, ty jag wet att ni mill mig wäl. i — Tror ni det? ropade ryttmästaren häftigt. — Ja, i mitt bröst bor en känsla som drager mig till er. Ni har för öfriat sedan min mor dog warit den ende som förstått mig och för hwillen iag