tydelse oh Lif. Efter dig längtar jag. I lifwet får jag ej återse dig; men upptag mig en gång efter min död! Men lefwen wäl, mina wänner. I morgon går jag till min fältmarskalk Gustaf Horn och till min tappre öfwerste Kochtitzky; de skola glädja fig öfwer att ännu en gång se sin ryttmästare Mac Gregor i spetsen för fina fornetter. Efter dessa ord tryckte ryttmästaren pastorns hand och steg upp på sitt rum. Följande dagen begaf ban fig åt swenska lägret. 2. Då Mac Gregor klädd full uniform anländt ut i lägret och nalkades vet ställe, der Kochtitzky med fina ryttare kamperade, hörde han redan från fier: ran trumpeternas smattrande och hang hjerta ilog häftigt wid dessa wälbekanta toner. Han fördubblade hastigheten af sina steg och såg snart med glädje sin lilla fana. Hästarne frustade och gnäggade, liksom de fröjdat sig öfwer hans ankomst, och de gamla krigarne hurrade då de åter sågo sin ryttmästare i sin krets. Men i stället för att swara på deras glädjebetygelser pekade han sorgsen på sin stympade arm, och derwid tystnade jublet. Sedan han helsat husarerna, fram trädde han till sin öfwerstes tält, hwarest han fann den raske dragonöfwersten Tubatel, hwilken med Koh: tigfy samtalade om en expedition, fom förehades till fristäderna. Men knappaft hade den senare warseblifwit den ankommande, förrän han afbröt samtalet och helsade ryttmästaren samt prefenterade honom för Tubatel såsom sin wän och tappre wapenkamrat. Mac Gregor wände sig emellertid efter en stum kuaning hastigt till sin öfwerste och sade: — Herr Öfwerste: Regementet fall såsom jag bör utrycka; låna mig en hälft och tillåt att jag får följa med i fpetfen för min fana. — Gerna, swarade Kochtitzky wänligt räckande honom handen. — Det går ej an, inföll Tubatel, ty om ryttmästaren än fan styra häften med sin wenstra hand, få behöfwer han dock en hand för att tunna föra fmärdet; för kavalleriet duger ryttmästaren ej mer. — Ei mer? jade Mac Gregor eftersinnande och såg ned framför fig. — Jag skall hos Konungen lägga mig ut för er, så att han anförtror er en liten fana fotfolk, fortfor Tubatel wänligt, wändande fig till Mac Gregor. — Anförtror? upprepade ryttmästaren och såg på Tubatel med lågande ögon. Ni will bedja Kor nungen anfögtro mig en fana fotfolk? Ni är myc ket god, Herr Öfwerste. — Nå ja, sade Tubatel wänliat, hwad will ni göra? Hertig Wilhelm af Weimar wärfwar ett nytt regemente, och der skall ni kunna få anställning. War wiss om mitt förord. Detta regemente skall stöta till Hamilton och hans Engelsmän; dä är ni ju hos edra landsmän. — Med Engelsmän har ingen redlig Skotte nå gonting gemensamt! ropade Mac Gregor så häftigt, att hang öfwerste knappast förmådde stilla den iwves de, hwari Tubatels ord försatt Honom. Förtörnad lemnade Skotten tältet och aflägsnade fig från dessa båda krigskamrater, skådande dystert omkring sig, och då en stund derefter trumpeterna smattrade, den modiga skaran tågade ut och Kochtitzky i förbiridten tillropade honom ett lef wäl, då pressade sig en tår ur hans öga, och med fin hopknutna mens stra band slog han fig för pannan. Så stod han