Norrländska Korrespondenten – 16 augusti 1862, sida 2

wåckande tiufband. Efter en hos hands landen Johan Hamberg härstädes nylis gen föröfwad stöld på ite mindre än 490 a 500 rer omt, skreds til vifitation bes de mest misstänkta, hwarwid hr I. A. B-m, — han, som så mången gång tjusat oss med sina godmodiga poetiska stumpar — uppträdde med ett allwar och nit, hwarföre ortens alla innemånare (de ärliga neml.) känna sig stå till honom i största förbindelse. Sedermera har han icke haft nägon möda ospard att föka upplysningar för ändamålet, som ock lärer hafwa wunnits, så att wi nu förutse befrielse för längre tid från åts minstone de farligaste inom bandet och hopp om fasttagande af flere dess ledas möter, samt att derigenom den osäkerhet fom hittills länge här egt rum, må här danester utbytas mot lugnet och fäterhes ten att få behålla hwad man eger; och då hr B—m dertill oförtrutet bidragit, må det tillåtas oss att offentligen få hem bära honom wår skyldiga tacksamhet vers för. — Wi önska att den aktor, som tommer att emot dessa slipade brottålins gar uppträda wid ransakningarne, måtte besitta all den energi och fyndighet som erfordras för att få dem öfwertygade om deras mångfaldiga tillgrepp, på det deras tillrättawisning må blifma full ständig genom tillräckligt lång befin ningstid. Sångabor. Refereuten af dessa rader, hwilken med åtffilliga ställningar och förhållanden på Sånga är temmeligen wäl bekant, fan ide annat än af dyrköpt erfarenhet vits orda ofwanstående uppgifter af Sängar bona; men han will derjemte hafwa fin protest nedlagd emot det flags förfynts het, fom insändarne i Hernösandsposten anfört fom skäl för det i Sånga utgres nade tjufbandetö långwariga existens. Stall man werkligen söka inbilla folk med rättskänsla och eftertanke, att ett samhälle, så pass manstarkt som det i Sånga och närliggande Björkå bruk och by, af feghet och skuggrädsla ide wågat med det långfingrade fölffapet anställa någon mera werksam räfst? Ligger der allwar i denna uppgift, få är det beflags ligt, och man wet sannerligen icke Hwils kendera känslan wid eftertanken på saken blir öfwerwägande: den af harmen öfs wer skälmarnes ostörda ro eller medömfan öfwer den ärliga befolkningens bes teende, fom sannerligen öfwerskrider gräns forna af mer än lofligt pultroneri. Det wore utan twifwel orättwist, men mi äro innerligen öfwertygade derom, att frem mande personers omdöme om nejdens ins newånare sjelfwe fomme att utfalla till deras nackdel, för få midt det blefwe dem befant, att de midt ibland fig tolererade ett tjufband af få elafartad färg, fom den i Hernösandsposten antydda. För öfrigt skall ingen inbilla oss, att det är få lissfarligt, fom man welat antyda, för ett helt byalag att hålla tummen på de långfingrades ögon. Erfarenheten har wisat, att der en kommun, större eller mindre, blifwit hedrad med dylika finans cierers påhelsning och nedslående af fina