Norrländska Korrespondenten – 16 augusti 1862, sida 2

jorna bortgått och uta kommit i deras ställeMina förfäder framträdde för mig, jag hörde deras sånger och sjöng sielf på detta heliga ställe en ballad som en af dem författat, och nu kände iag, omgifwen af dessa höga berg, desfa fruktanswärda klippor och de wilda strömmarnes dån, såsom om hundrafaldiga ekon åter gifwit mina toner och stormen ackompagnerat min sång — nu förft förstod jag den anda, fom borde i mitt hemland och der talade till fina barn. Jag knäböjde på kullen och bad, att äfwen jag en gång måtte få hwila härstädes. Småningom sänkte sig natten, mörka moln upptornades omkring mig; men stormen, som pep genom springorna omkring wår gamla förfallna boning, skingrade omsider molnen, och månen fram blickade såsom en tröstande engel. Wid dess åsyn höjs de fig min själ, mitt hjerta slog af onämnbar förtjuss ning, och jag utropade: mÄIdernesland! Då hörde jag harpotoner, hwilka i början woro swaga, men blefwo allt starkare och slutligen skallade, såsom hade de kommit från hundrade harpor. Wår stams aflidna barder hade samlat sig för att helsa mig, men blott ett ögonblick. Den herrliga musiken förllingade snart, och då allt återigen tystnat, då Elins gade ännu en gång en ljuf klagoton, såsom från en eclsharpa, och detta war rödens röjt, fom kallade mig. Då tet började dagas och di morgonrodnadens guld glänste på bergspetsarne hörde jag jägarrop och hundffall, och öfwer bergen frambdrog Liarden af In veray; han framtågade genom mina fäders skogar, och jag — drog biltog tillbaka till Neterländerna Derifrån gid jag till den ftore Gustaf Adolfs här. Ö hemland! det bortflyddas, det bortgångnas land! För dina barn har hwarje tlippa och sten be