Norrländska Korrespondenten – 9 augusti 1862, sida 2

— Sa, till en del — fade Axel, och ett sorgset leende swäfwade öfwer hans läppar — jag blifwer aldrig riktigt glad mera. — Hwarför det? — Frågar du mig hwarföre — sade Axel och såg med en smärtfull blick på henne. — Axel, du skall wara glad, du wet ju att jag håller utaf dia — hon lutade sitt hufwud mot Axels bröst, men höjde det åter straxt — jag måste gå, min bortowaro fan wäcka uppmärksamhet. — Adjö Axel, på en stund, wi råkas snart, ty du skall också komma in, men då skall du fe glad ut. — Wet du Rosa, i dag är det min tjuguförsta födelsedag, den täntte jag aldrig få öfwerlefwa. — OM jag har kunnat glömma det — sade Rosa med sjelfförebråelse — men jag gratulerar dig nu så mycket mer — hon nedlutade sitt hufwud och deras läppar möttes och en glörande tyss blef Årels gåftva. — Nu stall du berätta mig hur du funnit din tid här på Skönwik medan jag warit borta — fade Dahl, fom slagit fig ned bredwid Stålfrona i foffan, i det rikt möblerade förmaket. . — Det har warit en ryslig, en smärtfull tid för mig — sade Stålkrona i det en djup suck banade sig wäg ur hans bröst. — Det war en gång, Dahl — han fattade wännens hand — du bad mig få weta hwad det war, som så förändrat mitt lif, och gjort mig till en lefwande stugga, nu fan jag säga dia det. —Stältrona omtalade uu för Dahl allt från början till flut af fin färlet, ända till flutet af händelsen fom få nyligen passerat. . . Dahl afhörde hwarje ord med stigande uppmiärt samhet.