Norrländska Korrespondenten – 9 augusti 1862, sida 2

i Axels, i dettg rum tillbringade baronen och Rosa nu fina aftnar 3 allt mer slutna och dystra finne. Det war nu åter qwäll. J Axels kammare satt baronen, Rosa och Axel kring det lilla bordet, från hwilket ljusen i den höga armstaken spred ett behag ligt sken omkring rummet. Baronens ögon hwilade stundom med en ljuf, en klarnad blick på Axels blera drag, han tyckte sig der märka något så påminnande ör att med sitt samtal förströ Åxelsom en bild från flydda tider, en likhet fom försänkte honom emellanåt i djup tantfullhet. INRofa fatt wid Axels sida med en bok uppslagen framför fig, ur hivilz fen hen läste högt. För hwarje gång hon uppslog fina ögon från boken, mötte de Axels lidande, uttrydsfulla blick, fom war ständigt fästad på henne, då slog syntes uppstiga på de fina kinderna. Hastigt stördes läsningen af en betjent fom ine trädde och anmälde notarien Dahl. Baronen hastade upp från sin stol, liksom han wid detta namn åter: fått fina ungdomliga krafter och med utsträckta armar gick hon emot den inträdande och utropade med en såter glad och liflig röst: — Wälkommen min hederlige, min redlige wän! — ech de båta wännerna slöt hwarandra trofast i förde baronen Dahl in i sina rum, der nu ljusen täns hon åter ned de sköna ögonlocken i det en högre rodnad : des i alla kronor och ftatar, för att wärdigt kunna emottaga den få länge efterlängtade wännen. Sedan de båda wännerna gått, blef Rosa ensam qwar hos Axel. Hon slog igen boten och räckte Axel fin lilla hand, hwälken han warmt slöt i fina. ; — År du glad nu Axel — hwiskade hon i i det bon mötte hang blid. samn och efter en hjertlig helsning på Rosa och Axel, I