Norrländska Korrespondenten – 2 augusti 1862, sida 2

stunds stillastående och med spejande blickar hafwa sett fig omkring åt alla Häll, långsamt och i nästan frys pande ställning närmade sig byggnadens gafwel. Han stadnade lyssnande; hastigt framtog han en blindlykta ech med en nyckel öppnade han nästan ljudlöst en å gafweln warande dörr, hwilken ledde till den under byggnaden warande källaren, inom hwilken dörr den lille mannen snart mar förswunnen. — Z natt är det fifta gången, min kära Holger, du går få här och agerar en von Stjerner, — jade mannen i det han med tillhjelp af lyktan banade fig wäg fram till en aflägsen wrå af den kyliga källaren: han stadnade snart wid en liten nästan obemärkt jerndör. — Yn står du åter här; nå, wälan, framåt — fade han, i det han med en liten nyckel öppnade dörren — men tyst, wi skola först en gång till, min kära Holger, läsa igenom det der brefwet du fick från den nådiga löjtnanten. Fan anamma om det är något fattyg af honom att han inte tom sjelf hit. Tänk om han hade sinnet att här, på denna min ärofulla stridsplats, der lagren tillfaller honom, till tad will i förtid skaffa den hjelpsamme Holgers själ ett redpass till ewigheten, nu när han fått saken fom han will. Jo, jo, nog fan det hända, han såg mig ut jom en ful fisk i synen i går afton, och det min kära bror fon jag ej undra på att du ende en sådan trumpen mins; ditt öde ligger i mina händer, men låt mig fe än en gång herr löjtnantens skrifwelse. — Han upp wecklade ett litet papper och läste med låg röst, under det ett kallt grin krusade de tjocka läpparne: Min käre Holger! ö Som jag ej fjelf i natt fan få tillfälle att pröfwa framgången af ditt förehafwande och det myckna beswär du gjort dig med gubben Stålkrona för min