Norrländska Korrespondenten – 2 augusti 1862, sida 2

men denna dwala warade blott en flygtig momang:; hastigt reste Rosa fig upp och i det Hon lätt tryckte Axels hand, sade hon: — Wi måste strida, wi måste söka att glömma! Jnnan Axel hant åter ordna sina tankar, war Rosa förswunnen, blott de sista orden hade hans öra uppfångat. — Slall jag söka att glömma — fade han i det han ännu utsträckte fina armar, fom nyss omflutit Rosa — nej, jag fan glömma allt utom dig, du fom nyss låg mid mitt bröst, och fade att du älskade mig. O! himmel och jord, störta samman öfwer mig ibdenna stund, nu, nu will jag dö, ty nu wet jag att hon älskar mia, nu är jag nöjd, jag fan ej begära mer. — Han lät fina armar falla till fidan och stod några minuter försänkt i djupa tankar. -RMej, inte än will jag dö — sade han litsom hastigt uppwaknad ur en sömn — än är jag ej nöjd, än är hon ej rärdad från den olycka som hotar henne, nu bar jag uvtt mod och nya krafter. O, syllensköld, Gyllensköld! Rosa älskar mig, endast mig — och dina djefwulska planer skall gå om intet. Det war mig hon kyste, och kyssens glöd gaf mig kraft och styrta att besegra dig; stunden är snart inne! VIII